Kennel Anthems

Vi firade valparnas 8 veckorsdag med bad!
Och dessa valparna är lika söta blöta som papillonvalpar! Vansinnigt så stora öron de får helt plötsligt:

Igår var vi till veterinären för vaccinering, ID-märkning, besiktning och ögonlysning.
Allt gick superbra och ögonen var helt ok.
Även övriga besiktningen gick bra och veterinären kunde känna sex kulor. Seger! Det är ju det som är mest oroande med pojkar som planeras ställas på utställning, att de inte ska få ner sina kulor…

Och inte var de rädda för veterinären heller. Han tittade nämligen allra sist på rörelserna på varje valp och det sker ju löst på golvet och alla valparna sprang framåt mot veterinären utan minsta rädsla. De släpper alltså väldigt snabbt eventuell osäkerhet de fått vid människor. Superbra!

Veterinären kidnappade också en a valparna… Whiskey blev en favorit och han tog helt sonika honom under armen och gick med orden ”Jag måste bara visa min kolega…”.
Lite orolig hann jag bli, han var borta en bra stund. Men jag gissar att han inte bara visade en kolega utan att han blev hindrad efter vägen av fler!

Alla valparna kommer flytta på fredag. Oj så ont jag kommer ha i magen när alla åkt och jag får plocka ihop valpstationen, och jag undrar hur Gina kommer reagera… Helt plötsligt är alla barnen borta. Som tur är har hon inte längre mjölk…

Idag vet jag inte vad vi ska hitta på riktigt. Troligtvis blir det en jakt på den perfekta bilden, bilden som jag alltid kan titta på för att minnas deras personlighet och egenheter.

Undersökning gjord 2009-07-23 (på Djurkliniken Öjebyn).

Resultat Gina.
Ögon: U.A
Knä: 0/0 (UA)

Resultat River.
Ögon: U.A

Resultat Theo.
Ögon: U.A

Den 1:a april hade jag en tid bokad för Armin hos veterinären för utredning av hans blåsljud. Dessvärre blev veterinären sjuk och det blev uppskjutet till 6:e… idag.

Nervös var väl bara förnamnet på vad jag var. Hur allvarligt kunde det vara? Det var ju absolut för mycket att hoppas på att hjärtat växt ihop helt!

Så, under igår kväll började det tjorva med bilen. Helt plötsligt stod vi utan bil som kunde ta oss till Djurkliniken.
Tack och lov kom räddaren i nöden, Mikael, till undsättning och kunde låna ut sin bil. Tack så mycket, tror inte jag hann säga det.
Och tack Kjell som körde…

I alla fall.
Vi packade oss in i bilen vid lunch idag och styrde mot Öjebyn och en hjärtspecialist.
Resan var lång, för både mig och Armin. Han har så sällan åkt bil som ensam hund, han är van att ha någon kompis eller mamman med.

Men så kom vi fram och hittade till nya lokalerna, Djurkliniken Öjebyn.
Superfint har de fått det, och stort!
Kliver in, 15 minuter innan bokad tid och får komma in till veterinär sju minuter senare.
Jag förklarar läget. Armin hade ett lindrigt blåsljud på vänster sida vid besiktning vid 8 veckor, det var ännu kvar vid 12 veckor. Nu är han snart 6 månader och jag vill reda ut hur allvarligt det är.

Armin var väldigt blyg för doktorn till att börja med. Han höll ju läskiga saker på bröstkorgen på honom, det går ju bara inte ann! Men han lugnade sig och var nära att pussa veterinären när han stod som intensivast och lyssnade.

Veterinären tittar upp och berättar att han nu inte kan höra något blåsljud, inte på någon sida. Att Armin nu är utan blåsljud.
Åh, vad det var skönt att höra!

Så, då fick han genomgå en ny besiktning och gick igenom den utan anmärkning. Enda texten som i övrigt går att läsa är att han har två testiklar och att han på övriga anmärkningar är en ”Trevlig hund”.
Nu är han redo att flytta hemifrån i början av nästa vecka!

Dagen började egentligen allt för tungt då beslutet att Theos sambo Molly skulle få somna in togs och gjordes. Så nu vila Molly i hundhimlen med andra kompisar.

Men så gav vi oss av mot Djurkliniken Öjebyn, 18 mil härifrån för att PRA och Patella-undersöka hela papissgänget.
Bilresan var lång, i alla fall när man blev mer och mer nervös för varje mil vi passerade. Men så tillslut kom vi fram, för tidigt som vanligt… Så vi bestämde oss för att äta lite lunch. Ett klokt beslut visade det sig, då jag med mat i magen blev mindre nervös och mer samlad för den kommande timmen.
Väl anmälda i receptionen var det dags att droppa ögonen, och det gick smidigt när man var två. Har ju försökt göra det ensamen en gång med dåligt resultat… Och så var det bara att vänta, och vänta…
Men det visade sig att vänta var mycket nyttigt för vovvarna. De fick ju se så många andra hundar och att sitta passiv då var lite svårt, men bra träning var det.
Så var det dag att gå in i mörka rummet…

Minuterna senare var alla klara, alla med positiva svar. U.A och 0/0 på alla. Matte är så glad!

Och jo, förresten… Kennel Anthems utökas snart av en till hund, av annan ras är papillon…