I Lördags satte jag mig sent på kvällen på tåget mellan Boden och Stockholm.
Jag funderade mycket vad jag hade framför mig, om jag skulle bli mottagen väl. För vad jag redan då förstått var att det är en ordentligt sammansvetsad grupp uppfödare jag skulle möta.

Jag hade sittplats hela vägen. Mitt eget val…
Jag sover bättre sittande än liggande på tåg. Vanligtvis…
Vad jag inte tänkt på var att det var lördag och att sittvagnen alltid är placerad närmast restaurangvagnen. Så snabbt efter restaurangens stängning myllrade den av folk som inte ännu ville gå och sova. Pratande och stojande människor.
Jag fick i alla fall ca fyra och en halv timmes sömn framåt morgonen.

Väl framme i Stockholm kl. kvart över nio på söndagmorgonen var det få saker utanför T-centralen öppna. Tiden spenderades alltså vandrandes på centralen, tittandes i tidningsaffärer mest. Och så passade jag på att äta lite frukost på en av kaffe-barerna.
När klockan närmade sig elva sprang jag och köpte nog många biljetter att ta mig ut till Gärdet och tillbaka in till stan igen, och så satte jag mig på tunnelbanan och åkte iväg.
Väl framme sökte jag reda på Stockholm Kennelklubbs lokal och sedan strosade jag omkring och bara luktade på blommorna till klockan 12 då mötet började.

När jag väl kom in i lokalen och kunde får mig en uppfattning om människorna jag skulle möta var mig första tanke ”åh, jisses… Vad gör jag här?”.
Första diskussionen jag hörde handlade nämligen om mygg. Och som norrlänning tycker jag fästingarna är värre…

När de lyckats identifiera mig och kommit fram till att jag rest längst började mötet. Mötet var ”för diskussion” och inte ett beslutande möte.
Efter en stund var jag med i diskussionerna trots att jag var ny.
Den första frågan handlade om den i finland upptäckta DNA-genen för PRA.
Det är bara ett problem. Det finns två olika typer av PRA på fjärilshunarna och finländarna har hittat en av dem. Skulle man få sin hund friad behöver det inte betyda att den är fri från PRA, den kan likväl ha den andra typen som ännu inte hittats.
Jag är för DNA-test när det gäller sjukdom. Men, då ska det vara ett test som friar eller fäller, inte kanske, kanske inte…
Det var också lite funderingar på hur ofta vi ska behöva lysa våra hundars ögon.
PRAn upptäcks sällan innan fem års ålder och sällan efter åtta års ålder. Ska vi då lysa en gång om året fram till fyra år och sedan mer sällan, som trenden nu ser ut. Det blir lite fel…
Det bästa jag kunde höra var en gång efter 18 månader för hundar som går i avel (man kan ju hitta andra ögonproblem redan vis 18 månader, så det tycker jag). Sedan en gång kring fem år och inte efter åtta år. Och detta är då för att få avla… Det tyckte jag lät bra.
Frågan är bara vem som orkar sitta och kontrollera dessa uppgifter… Om hunden är lyst då eller då, SKK är inte villig, så vi får se hur det blir.

Även standarden kom upp. Jag tycker den är ok som den är nu, en rak översättning från FCI-standarden. Men det var diskussion om att FCIs inte var en rak översättning av den franska.
Det är ju inget vi kan göra åt, eftersom FCI ligger högst…

Patellan, knäproblemen hos rasen, har ökat senaste åren. Och även där kom det upp en diskussion. Men jag tyckte inte riktigt man kom någonstans, annat än att utpekningen om att man använt en patella-konstaterad hund måste sluta.
Det måste vara alla uppfödares eget ansvar att ta sådana beslut och det är inget hälsoprogram på patella ännu.

Blåsljud hos valpar var ett nytt problem som rapporterats till avelsrådet, ”ett för stort antal under kort tid för att inte reagera”.
Under den punkten delade vi bara erfarenheter och som jag uppfattade det är PDA ett större problem än den typen som A. Amazing Armin hade. Jag var väl den enda som haft en valp med blåsljud som växt ihop så sent.
Gomspalt förekommer hos rasens valpar, men ha nästan alltid kunnat spåras till en yttre faktor. Vill säga att tiken fått i sig eller utsatts för gifter eller liknande under dräktigheten.
Ingen valp med gomspalt överlever.

Och så den känsliga punkten… Köpekontraketet…
När du säljer en valp från en fjärilshundskull kan det hända ett en papillon-papillon kombination ger en phaléne eller tvärt om. Men, vad skriva i köpekontraktet så att man inte som uppfödare krävs på pengarna tillbaka.
Som uppfödare med ganska lätt syn på att papillon och phaléne skulle vara två olika raser var det här en tung diskussion. För alla andra hade så stor attityd till ”man parar ju aldrig två olika”.
Om diskussionen kom någonstans minns jag inte. Men hela resterande av dagen, hela resan hem funderade jag på min attityd till det hela.
Resultatet kommer att komma nerskrivet så snart jag kan formulera det, men jag kan säga så mycket som att jag inte ändrat ställning. Valparna från A-kullen är fina allihopa, och jag ångrar inte en sekund den kombinationen. De är alla väldigt smarta både på att lyssna och lära och att lära sig själva hyss.
Mitt nya mål med min avel kommer handla om en engagerad papillon med träningsvilja, bra mentalitet och lyhördhet.

Den är resan gav mig något värdefullt. Den gav mig det konstaterade målet med min avel, en riktig skatt (om jag nu bara kunde få ner det med ord).