Chock. Inget annat ord kan bättre beskriva min reaktion över det som hände i Måndags, eller egentligen började det förra veckan.

Att valparna skulle besiktigas på luciadagen var bokat redan för sex veckor sedan. Man få ju ligga före för att verkligt få den tid man vill ha…
Men i torsdags kom svärfar Kjell och berättade att vår Lill-prins, River-sonen Adde, kissat blod.
Egentligen händer det ibland att hanhundar får så ibland, speciellt vintertid, så nu i efterhand undrar jag varför jag på ren instinkt reagerade som jag gjorde. Jag tog upp telefonen, ringde Djursjukhuset och sa att jag tar med mig en hund extra på luciadagen…

Adde kom till oss redan fredag då det krävdes lite förarbete inför veterinärbesöket. Hans förhud skulle spolas och de behövde ett urinprov från lucia-morgonen… Han trivdes inte utan sin Sällskapsman Theo de första dygnet, men sedan kunde han slappna av.
Jag passade på att kasta honom och valparna i duschen på söndagkväll eftersom djursjukhuset tidigare har uttryckt att de gärna vill ha in rena hundar…

På måndagmorgonen började den vilda jakten på urinprov. Adde är en maskulin hane, som ändock kan niga när han kissar när det är bråttom. På så sätt missade jag första dropparna. Sedan fick han den dåliga ovanan att kliva på locket jag använde för att samla upp i, och då blev provet utblandat med snö…
Jag fick högst en tesked innan jag gav upp och det ändå var dags att åka.

Det började med besiktning av valparna och analys av urinprovet, så Adde fick stå och lyssna på protesterna från halvsyskonen när de vaccinerades och chipades.
Besiktningen gick ok, veterinären skrev anteckningar i Journalen för att sedan föra över det till intygen.
Sedan började Addes undersökning. Han pep lite vid tryck på magen men sa inte ett ord under undersökning av prostatan… Den verkade lite förstorad, något som är lite ovanligt hos så unga hundar på blivit två år, så de skickade oss vidare på ultraljud. Under tiden fick jag veta att urinprovet varken visade spår av blod eller annat som inte borde vara där…
Ultraljudet visade att prostatan var lite större på ena sidan men mer anmärkningsvärt var ett streck, en så kallad skugga som strålade från urinblåsan. Ultraljudsspecialisten trodde på en-två urinstenar så vi gick vidare till röntgen (men även urinsten är ovanligt på så unga hundar).
Adde började bli trött nu, annars hade han försökt kämpa lite när man lade ner honom för undersökningar.
Vi hamnade i ett annat undersökningsrum än under besiktning och första undersökning av Adde. Och där fick vi sitta en bra stund.
När veterinären kom tillbaka bekräftade hon urinstenar, många fler än två och vad än värre var så hade en vandrat i urinleden ut i snoppen, där den riskerade fastna.
Vi tog ytterligare en röntgenbild, en mer detaljerad men den sa inget nytt.

Urinstenar på röntgen ser ironiskt nog ut som snöflingor, väldigt vassa sådana…
Vi hamnade i ett tredje undersökningsrum och fick domen, Adde skulle läggas in för operation morgonen efter eftersom det såg ganska illa ut, och skulle urinstenen fastna under natten skulle han inte ha två timmars bilfärd till veterinär utan bara minuter.
Jag insisterade som alltid när mina hundar läggs in att de ska få träffa det sällskap jag har med. I detta fall var det Kjell, foder-husse till Adde. Hemskt nog att säga gör jag detta om något skulle hända, och detta skulle vara Addes första sövning…

Det var svårt att gå därifrån. Jag hade inte laddat upp mig under bilfärden in på att lämna kvar någon hund, som jag fått göra under Elvens utryckningar.
Att ta det tomma kopplet i handen och gå åt det andra hållet hunden ska gå mot och kasta den sista blicken mot de stängande dörrarna är så hjärtskärande.
Vi satt en stund, drack varsin kopp choklad, jag var i chock.

Väl hemma sedan tog jag tag i sorterande av pappren från besiktningen och då inser jag att de anmärkningar tikarna fått var fel. Priyas anmärkning (rinniga ögon) var skrivna på Betty, och Bettys lilla navelbrock var skrivet på Priya. Nog för att jag ska behålla båda men nog vill jag ha pappersarbetet rätt i alla fall!

Tisdag blev en lång dag. Jag gick bara och väntade på att telefonen skulle ringa, beredd att höra både gott och ont.
Klockan tre när de har de inneliggandes telefontid ringde jag och fick veta att han ännu inte var opererad, det hade kommit ett akutfall emellan. Men jag passade på att fråga om han skötte sig eller om han satt och gnällde. Det är ju ändå första gången han sover borta! Men han var lugn.
Klockan fem ringde veterinären och berättade att operationen gått jättebra. Men stenen som vandrat var borta redan innan, troligen har Adde klarat av att kissa ut den själv.
Han sa att det var många stenar och att uretra såg lite sliten ut, troligen pga att stenarna legat och nött…

Idag, onsdag var jag i full färd med att koppelträna valparna ute när Andreas ropar att djursjukhuset ringer. Trots tidigare osäkerhet kommer Adde att få komma hem idag.
Samtidigt ska jag ta med valparna och få tikarna ombesiktade eftersom jag vill ha det rätt.

Adde kommer få bo hos oss första dagarna. Jag vill vara säker på att han inte hoppar och sliter i stygnen, han har inte lika stor anledning att hoppa här som hemma i Porjus. Jag vill också vara säker att han får i sig sin medicin.
Om en timme ger vi oss iväg.