I fredags blev småttingarna tre veckor, och i torsdags spelade jag in en liten film med dem…
Mycket har hänt sedan den spelades in…
De har fått flytta från valplådan till hage på golvet. Nästkommande helg ska de hagen flyttas ut i allrummen.
De fick flytta från lådan eftersom ena tiken började försöka följa mamma River ut ur lådan.
De är helt klart mer medvetna om sin omgivning och verkar rätt orädda, om det inte har att göra med att snyta sig, det verkar de inte vänja sig vid ;)
River satte igång betydligt tidigare denna gången, hennes temp gick ner redan på dag 61 och inte dag 64 som sist…
Så på dag 62, den 15 oktober, såg B-kullen dagens ljus, efter lite väl mycket spänning.
River kämpade på bra hemma. När hon haft sammandragningar i tvã timmar kom värkarna och hon började krysta. Men inte mycket mer hände än att en flytning kom, en med fel färg.
Jag ringde Gammelstads jourtelefon eftersom de hade lunch och jag kunde inte använda mig av deras växel på ännu en halvtimme, de rådde mig att komma in med en gång.
Bilresan var händelserik, pappa fick köra. River kämpade som vanligt enormt duktigt och två vattenblåsor kom. Och när vi passerar Boden tittade en till fram med ett par tassar i, men de drogs tillbaka. Och så fortsatte det, hon krystade och blåsan visade sig bara för att försvinna igen och jag ville inte röra med mina smutsiga fingrar (hade så klart glömt plasthandskar hemma) och försöka stoppa vandringen fram och tillbaka. Detta höll på i ca 25 minuter.
En stund efter halv tre klev jag in med River inlindad i en filt och jag anmälde oss i receptionen. Jag berättade att en valp var nära och de gav oss med en gång ett rum.
Där inne kom blåsan ut lite mer och jag fick se två tassar men ju längre tid de var ute, desto mer blå tycktes de bli. Och så gick blåsan sönder och valpen drogs in och River fick inga fler värkar.
Veterinären kom och kände efter var valpen tagit vägen, och konstaterade att den var nästan helt tillbaka. Hon kunde bara känna en liten tass vid fingertopparna.
Jag räknade bort den valpen. Jag tyckte som sagt att tassarna sett blå ut och blåsan var trasig…
River blev röntgad och man konstaterade att det var tre valpar där inne. Hon hade alltså resorberat en sedan ultraljudet (blir det fel på en valp tidigt tar tiken upp den som näring).
Hon sattes på kalk, under väldigt tydliga instruktioner och lämnade oss en stund.
En veterinär med jag gissar, längre fingrar än förra veterinären, kom och försökte få tag i den försvunna tassen för att kanske kunna hjälpa River lite vid värkarna. Men den ville inte.
Visst fick River värkar men det verkar som om hennes energi tog slut när blåsan försvann och när River började frossa och må illa av kalken tog vi beslutet att operera… Snitta igen.
River försvann bakom dörrarna igen. Oh, den smärtan att se sin hund bäras iväg.
Jag bad dem även ta bort livmodern när hon ändå var öppen. Hon ska absolut inte bära fler valpar efter två snitt!
En evighets väntan, som nog inte var så lång, men det visade sig att jag hade en spion i operationsrummet. En veterinär som haft mycket med Elven att göra kom och grattulerade mig till mina första tikar!
”Va?” blev min reaktion.
”Två tikar” fick jag till svar.
”Så de som överlevde var alltså tikar?” försökte få in i mitt huvud vad som hände.
”Och en hane, alla levde!” Så gick hon.
Jag fnissade, och gick och ringde Michaela som äger Robban, den vackra, ovetande, nyblivna pappan.
Åh, så glada vi var.
Så ringde jag Andreas.
Så fick vi vänta en stund till men sedan gick vi in i ett rum med kuvös där mina tre godingar låg.
En bra stund senare kom lilla mamman också. Hon frossade lite och var helt blöt då de duschat av henne.
Hon tittade tacksamt på mig med ögon som sa nu åker vi hem.
Jag höll fram en av valparna och lät henne snosa och pussa och det tog inte lång tid innan ögonen slog om till uttrycket ”ge mig, MIN”.
Jag packade in valparna i tröjan och River i en fleecefilt och så gav vi oss hemåt.
Bilresan är egentligen en historia för sig. Eftersom River var blöt och därför kall, fick valparna inte ligga med henne i bilen. Och hon var inte sen att tala om hur elak jag var… Problemet var bara att rösten försvunnit med sederingen, så allt vi hörde var ett frustrerat försök till ljud, men ögonen brann av ilska, hela vägen hem!
Och här är de, B-kullen:
Hane
Tik 1
Tik 2
Sitter i stugan med sambo och alla hundarna. Njutning på hög nivå!
Två dagar har vi hunnit vara här nu och hundarna har börjar slappna av när vi är inne i stugan för mat och vila.
Dessvärre har byahunden också hittat oss och med Gina påväg in löp har han stationerat sig på kortare avstånd från stugan. Ganska ansträngaden med tanke på att man inte, tryggt, kan släppa ut flickorna, eller ha dem lösa ute med dörren öppen.
Men på de längre promenaderna vi tar flera gånger om dagen, då får de gå lösa. De är duktiga då med riktigt flockkänsla. Men när vi vänder hem vaknar Manas vallinstinkter och hon samlar och sprider småttingarna och försöker mota dem från mig… Allt för att inte gå hem ;) Busfröt där!
Vädret hade väl kunnat vara bättre, men då hade vi haft mer mygg och knott också…
Men få saker den brinnande kvällsolen mellan fjällen och det röda ljuset som då blir i stugan. Hög mysfaktor!
Det var ju planerat att para River till hennes nästa löp, som är igång i detta nu. Men, eftersom alla tikarna här hemma åkt på rejäla förkylningar och jag misstänker kennelhosta på två av dem, så skjuter jag upp det. Jag vill absolut inte smitta hanhunden eller de andra hundarna i det hushållet.
Så alla hundarna här hemma har strikt ”inte träffa och leka med andra hundar”-regel i tre veckor framöver.
Så, Manas socialträning med/bredvid andra hundar får vänta. Det är vardagslydnad som gäller…
Och kolla in näsan hon fått!
…eller snarare Rivers mage för ett år sedan:
Ja, vad säger man.
River löper sedan 15 dagar tillbaka, men vi får inte till någon parning. Hon bör och ser ut att vara i höglöp men hanen får inte till någon parning.
Han gör bra försök men får inte till det, och tillslut är River så irriterad på honom att det bara är att vända hem igen.
Gina löper också, så resa söderut planeras. Men efter irritationen med den misslyckade parningen med River är man nervös att pengarna ska vara kastade i sjön. Man har det i för färskt minne.
Imorgon ska vi göra ett nytt försök med River. Hon stod till dag 17 senaste parningen så vi får hoppas det räcker lika länge denna gången, och att hanen får till det. Idag finns inte tid att åka till hanhund igen.
Är så trött och sliten, känner bara att ge upp allt. Tror jag bär på någonting i kroppen, en förkylning eller järnbristen igen. Ska börja hälla i mig järntillskott och C-vitamin igen.
Men parningarna får gå först. Det finns inget som säger att jag ska vara lika sliten om 60+ dagar.
Resa söderut blir i alla fall under vecka 39, i början av den veckan blir jag svår att nå…
River har börjat löpa idag.
Hanen hon planeras paras med är dock ännu ej ögon och knäundersökt så det är inte säkert hon paras denna gången…
Undersökning gjord 2009-07-23 (på Djurkliniken Öjebyn).
Resultat Gina.
Ögon: U.A
Knä: 0/0 (UA)
Resultat River.
Ögon: U.A
Resultat Theo.
Ögon: U.A
