Mycket har hänt som jag inte skrivit om. Har lite tidsbrist, eller har haft. Ska boka en massa möten nästa vecka och hoppas få livet lite mer schemalagt, av mig själv.

I alla fall. Månaden började med en roadtrip med mig, Ann och Maria (en till träningskompis).
Vårt mål var Djurkliniken i Öjebyn och veterinära undersökningar.
Jag stod för phalènen, Adde hade ännu inte fått sina knän kollade och jag tyckte det var dags. Ann hade corgin Vattuskräcken och Maria sin blandis (aussie/border collie) Isa.
Jag blev klar först och hade med mig ett intyg som sa 0/0, så skönt.
Ann skulle också kolla knän samt ögon på Vattuskräcken och även för dem gick det bra.
Maria skulle höftledsröntga Isa så Isa fick sin spruta och så fick vi vänta en stund. Vad jag inte trodde var att jag skulle bli så påverkad av Isas sedering. Den hunden är inte jag van att se utan de nyfikna och fundersamma ögonen på skaft och här låg hon i veterinärens väntrum och drömde. Jag började grina!
Samtidigt var det bra att se, eftersom Manas röntgentid var bokad och nu fick jag en förhandstitt hur det skulle gå till.
Några dagar senare hade Isas resultat kommit och de var även de goda.
En riktigt trevlig roadtrip, men jag var rätt trött när jag kom hem. Och tråkigt nog gick det inte att ordna så Adde kunde stanna ett par dagar, eftersom Gina kommit på att hon skulle löpa.

Igår var dagen för Manas röntgen och bilen vände åter mot Djurkliniken i Öjebyn.
Den har varit bokad en tid och under väntetiden har det kommit rapporter om kullsyskons resultat. Tre röntgade (två bröder och en syster), alla u.a på armbågar och A på höfterna.
Det är väldigt bra resultat, men det var på morgonen innan röntgen som jag fick veta det tredje resultatet och jag kände då en press. ”Tänk om Manas inte är lika bra!” ”Tänk om de inte ens är B?” ”Måste inte någon i kullen vara undantaget, varför inte Mana i så fall?” Prestationsångest i väntrummet hos veterinär, när man vet att man inte kan göra något mer… Hujja!
Vi var inte bara där för att röntga. Jag ville kolla upp tänderna och ögonen också.
Tänderna eftersom rasen har en sådan tunn underkäke så jag ville vara säker att Mana inte redan hade tänder som satt lösa.
Ögonen blev en överraskning eftersom jag hela tiden sagt att jag skulle ”åka och se hur mycket sämre colobomet det blivit…”
Colobomet var borta! Det har inte växt med ögat utan ögat har växt igen det. Colobom är en urgröpning/grop i ögonbotten som kan leda till tidig synnedsättning. Men helt plötsligt har min collie inte colobom längre och jag behöver inte bekymra mig om det!
Vilken guldkant!
Röntgen gick också den bra men resultatet ska sättas av en veterinär hos SKK så det r ett par dagars väntetid. Bilderna är skickade digitalt och ligger redan hos SKK så vi hoppas på svar under nästa vecka. Håll tummarna!